Sluskarna

Igår så tog jag ett beslut som troligtvis var det svåraste jag behövt göra i hela mitt liv. Ett beslut som jag kände mig tvungen att göra men som jag ångrar över allting annat. Något som behövdes göra men som jag absolut inte ville göra. Att lämna någon man uppskattar och tycker om så enormt mycket att det inte går en dag utan man ängnar en tanke åt personen. Ända sedan jag gick ut igenom dörren och vände mig om och såg blicken som jag fick har jag känt mig rejält usel och nere. Jag ville verkligen inte gå därifrån och det var dem tyngsta stegen jag någonsin tagit i mitt liv. Korta, släpande och dystra steg kämpade sig framåt när resten av kroppen ville vända sig om och springa tillbaka och aldrig nånsin lämna personen igen..

Mitt huvud säger att jag gjort rätt val för båda parterna medans allt annat säger att jag gjort mitt livs största misstag och det är så det känns. Jag går emot vad jag själv vill för att göra ett val som är rätt att göra om man ser det långsiktiga i det hela.. Något jag har väldigt svårt att göra just nu.. Känner mig elak, usel och att jag bedragit mig själv. Jag kan inte få ut den blicken jag fick ur mitt huvud och det sårar mig nått så fruktansvärt att hela tiden tänka på det..

Just nu ser jag inget positivt alls i mitt val men jag hoppas och tror att det skall vända till något som är bra för mig i längden, även om det känns helt bortfluget nu. Det finns inget värre att se någon som betyder så enormt mkt för så sårad.. Det gör ont..
Jag vill bara åka hem till personen, krama om henne och säga att jag aldrig nånsin kommer lämna hennes sida eller såra henne.. Det är så jag känner mig just nu men på samma gång känner jag att det är det rätta beslutet för båda parterna... Något jag hatar mig själv för i dagsläget... Kommer aldrig kunna glömma, aldrig sluta sakna.....